”Okey, no problem”

”Okey, no problem”

Vi sitter i en taxi. Vi åker längs Zambezifloden, jag höjer kameran och vips kör chauffören in på en liten rastplats, stänger av motorn, uppmanar oss att kliva ur för att vi ska få bättre bilder. Vi går ner till strandkanten och han pekar och berättar om var han brukar stanna och ta ett dopp de riktigt varma dagarna och var krokodilerna och flodhästarna brukar hålla till och hur högt vattnet går under regnperioden. Han har utstrålning och vi gillar honom, Eric.

Eric blir vår chaufför under resten av vår vistelse i Livingstone. Han hämtar oss tidigt på mornarna, bokar aktiviteter, beställer bord åt oss på restauranger, följer med oss in och ser till att vi blir omhändertagna för att lite senare hämta upp oss och skjutsa oss tillbaka till hotellet. Alltid med orden: okey – no problem.

Sista kvällen har vi inte hjärta att släppa iväg honom när han lotsat oss in på restaurangen, vi ber honom sitta ner och äta med oss, han accepterar. Han berättar om sitt liv. Han är gift, har sex barn, bara de två yngsta är hans egna, de andra fyra är föräldralösa barn som de har tagit hand om. De två äldsta är hans frus systers barn. – Vi kunde ju inte bara lämna dem när föräldrarna dog, säger han. De lever på hans taxilön. Familjen bor tillfälligt i ett hus som de lånar av en vän, i jul kommer vännen hem, då har familjen ingenstans att ta vägen.

Man vet ju att människor kämpar för sina liv, på olika plan, varje dag, men att få träffa Eric och höra hans historia var nyttigt. Jag tänker varje dag på mötet och bekymrar mig för var familjen ska ta vägen i jul. Tänker varje dag på hur jag ska kunna göra skillnad.

Skrivet av Sofia Winroth, LC 3 Örebro