Reseberättelser LCI, Invigningen

Reseberättelser LCI, Invigningen

Effektiva eLCor

På torsdagen hade det äntligen blivit dags för invigningen – den roligaste aktiviteten på hela AGM. Proflight skulle ta oss fram säkert från Livingstone till Lusaka, men vi visste att tiden skulle bli knapp och hade därför bett hotellet ställa in våra väskor som vi lämnat kvar i bagagerummet. Med lite viss övertalning så klämde vi in oss fyra elcor, jag, Sara och två från England i en taxibil med full fart till hotellet. Väl på hotellet så konstaterades att jag och Sara inte fick ett dubbelrum, vi hade blivit ihop parade med varsin av de engelskor som vi åkte taxi med. Men inte nog med det, hotellet hade vare sig tagit upp några väskor eller inte heller hade de några rum lediga just då…

Klockan hade nu tickat så pass att i lobbyn till hotellet stod det bara massa fina elcor som var klar att åka iväg till invigningen. Efter mycket diskussion med personalen och lite hjälp av myndighetsminen hos Ulrika Sjöholm-Andersson så fick vi ett rum. De andra gästerna som anlände samtidigt hamnade på ett annat hotell. Därefter duschade vi, sminkade vi oss och gjorde oss klar på mindre än 15 minuter. Tänk vad elcor kan vara effektiva.

Väl nere i lobbyn fick vi vänta ytterligare en timme innan bussen slutligen hämtade upp oss till invigningen. Invigningen var i en fin katedral i Lusaka och som vanligt satt man indelade utifrån vilket land vi kom från. Efter lite officiella tal och finsång började paraden genom Lusaka fram till ett lyxhotell i Lusaka där de hade dukat upp till ett fantastiskt garden party. Det var härligt att se de kulturella inslagen och ta del av god mat, dryck, dans och circling när den är som bäst. Fantastiskt att träffa gamla vänner och skapa nya vänner och se det underbara med vår organisation.
Av Anna Holmström, LC46 Umeå

Ò sole mio

Efter en solig och varm dag vid poolen så börjar det bli dags för att göra sej i ordning för INVIGNINGEN av anledningen till denna resa. Tänk att det redan gått 4år sen homepartyt i Bangalore där vi träffade dem Zambesiska kvinnorna och fick reda på att dem kandiderade till LCI 2013. Ju mer vi pratade under kvällen mer nyfiken blev jag på Zambia, och så lika vi kändes i mycket…Zambia blev valt och jag bestämde mej där och då för att åka. Sen des har vi sparat pengar så att familjen kunde följa med och nu är vi här!

Jag har ingen Sverigedräkt men klär mej vit och blå/gul. Väl framme i kyrkan så hördes trummor och sång, det hälsades välkommen och vi satt landsvis tillsammans. Det talades och sen var det dags för solosång. Oj, inte hade jag räknat med att få höra ’O sole mio! Visst det var jättevackert, men för mej kändes det helfel. Jag vill ha afrikanskatrummor och sång! Det är Afrika för mej.

När det var dags för att gå ut ur kyrkan så höll det på att bli mörkt och mörkt blir det FORT! Vi han lagom börja tåga i värsta OS-stajl, landsvis i bokstavsordning innan mörkret kom och tog oss. Som tur var så skulle vi bara gå någon kilometer till Taj Pamodzi och gardenparty. Där bjöds vi frikostigt på mat och dryck och vi lämnade partyt vid 22-tiden. Då hade vi sett sötaste dansgruppen! Dem 5-åriga killarna var hur söta som helst!
Av Helen Pilerud LC111 Arboga

Let’s explore – The Opening ceremony

Under öppningsceremonin sitter alla landsvis, vilket är en fröjd för ögat! Finskorna i Marimekko, Holländskorna i traditionell huvudbonad – vissa t om i träskor, Zambiskorna samstämmigt klädda i flaggans färger med gemensamt utvalda tyger bara för att nämna några. Men före öppningsceremonin serverades Sverigedrinken hos VRO Therese Sjögren; en otroligt positiv start på LCI-konferensen!

För Magdalena, som vi bodde ”hemma hos”, var detta första mötet med Ladies Circle överhuvudtaget. Magdalena bor tillsammans med sin man Oscar i Lusaka sedan ett år tillbaka. Utanför the Cathedral of the Holy Cross Church där öppningsceremonin hölls, möttes vi av drillflickor och dansare som bidrog till att feststämningen var på topp med en gång. Det internationella presidiet dansade in tillsammans med en dansgrupp som hade sin ”medicinman” med sig.

I kyrkan, med sin fina glaskonst, började sammankomsten med Zambias nationalsång. I alla större sammanhang i Zambia ska nationalsången sjungas fick jag berättat. Därefter sjöngs danska nationalsången. Priscilla Chonga, convenor, berättade hur det kändes att för tre år sedan bli vald att bli nästa LCI-land ”We had time to learn from each other”. Father Charlie tyckte att mottot Let’s explore passade bra och uppmanade oss alla att ha en ”pleasant and productive time” samt ”explore yourselves”. Han sa även kloka ord om att vi skulle ha modet att acceptera de saker som inte kan ändras, modet att ändra de saker som kan ändras samt ha modet att veta skillnaden mellan dessa. Så var det dags att höra Gitte Høyers öppningstal, där hon berättade om året som gått. En sångerska sjöng operaversioner av några internationella sånger; bl a O Sole Mio och Time to say Goodbye (?!) innan det var dags för paraden.

I Lusaka går solen ner strax efter kl 18, så det var inte mycket ljus när vi gick längs med en bakgata till hotellet Taj Pamodzi. Men det var en hel del bilar som fick stå och vänta och jag tror aldrig att de sett så många kvinnor från olika länder samlade på samma gång! På Taj Pamodzi uppträdde en dansgrupp som höll i några svenska flaggor. I trädgården stod mingelbord och stämningen var hög! Vädret var som svensk högsommar, med undantag för att det aldrig regnade. Det var fantastiskt kul att hälsa på gamla och nya bekantskaper över landsgränserna! Nätverkandet under välkomstmiddagen (och senare galamiddagen) är en av höjdpunkterna.

Resan i sig var för mig en emotionell berg och dalbana. Vad jag kommer att ta med mig från LCI och Zambia är givetvis alla fantastiska bekantskaper inom men kanske främst utanför Sverige, men också känslan av att ibland tycka att ”det lilla vi gör ger stor effekt”, till att ibland känna ”det lilla vi gör, gör varken till eller från”. Jag är oerhört tacksam att Jenipher, LC Zambia, visade det compound som ligger en gata från hennes hus. Hon visade mig skolan de sponsrar, härliga kvinnor som deltar i några av LC-programmen som bedrivs, hennes hem och fina barn samt en ”aunt” till en 11-årig flicka som just då opererades för att hennes styvfar fört upp diverse betong- och plastdetaljer i henne. Historien om den 11-åriga flickan, att ha sett lådan från sjukhuset med vad som opererats bort, gjorde stort intryck och jag hoppas att denna lilla flicka får ett bra liv långt, långt borta från sin styvfar.
Av Ulrika Sjöholm-Andersson, LC2

Mitt första LCI

Jag blev eLCa för ganska exakt tre år sedan och hade redan från början siktat in mig på LCI 2012 i Helsingborg. När min dotter behagade dimpa ner bara några veckor före, fick jag ganska snart lägga ner tanken på LCI. Med en liten hemma insåg jag att en hel del kanske skulle få sättas i stand by och återupptas när hon hunnit bli lite större. Men så vann vår klubb, LCI-lotten och jag och en klubbis bestämde oss direkt, vi bokade flyg inom en vecka och plötsligt kändes det inte alls som ett svårt beslut att lämna ettåringen hemma med pappa en dryg vecka.

Zambia är ju en väldigt exotisk plats för oss nordbor och LCI kändes som ett fantastiskt sammanhang att besöka landet i, särskilt för en blyg tjej från Småland som alltid varit lite rädd för nya situationer. Redan på toaletten på flygplatsen i Dubai stötte jag på den första eLCa’n, det är ju en sån härlig känsla av samhörighet när man får syn på det där lilla hjulet med våra sex hjärtan.
På flygplatsen i Lusaka blev vi varmt välkomnade av ett gäng tjejer från de lokala klubbarna och man blir påmind om hur liten världen är tack vare LC; ”En eLCa du inte har träffat, är en vän du ännu inte mött!”

Invigningen i katedralen och välkomstpartyt efteråt var för mig det bästa på hela resan; att se och uppleva alla olika nationaliteter, att känna sig svenskare än någonsin och att samtidigt känna en stark gemenskap med alla omkring en. Pin-utbytet under kvällen var en strålande aktivitet, det gör det helt ok att kasta sig över vem som helst, börja prata om vad som helst och sen mingla vidare när man väl bytt sina pins.

Nu börjar jag planera för nästa LCI och samtidigt förhandla med min RT-man som blivit smittad av min blodade tand och också vill åka på internationella möten… och nästa gång ska jag bo hemma hos, för att få ut ännu mer av upplevelsen.
Till er som ännu inte deltagit på något LCI-möte kan jag bara säga: gör det, du kommer att få minnen och vänner för livet! Och ta med dig pins – massor av pins!
Av Sarah Munther, LC126 Eksjö (transfer från LC78 Nässjö)