Simma med Munther: Krålkurs i Vålbergs simhall

Simma med Munther: Krålkurs i Vålbergs simhall

Den här kvällen startade hemma hos LC119s ordförande Josephine Claveroth på Strand i Karlstad. Här bjöds vi på kycklinggryta med ris och sallad. Efter möte och 3 minuter samlade vi oss i våra bilar och åkte i caravan till Vålberg, ca 20 minuter utanför Karlstad, och deras lilla simhall.

Vålbergs simhall var en gammal och retro hall som väl passerat sina glansdagar. En värmländsk tant tyckte dock att det var fränt att vi dök upp och att en simlärare kommit hela vägen från Småland för att undervisa i deras lilla hall.

– Ja tänk, sa hon, i vårt lilla badhus! Men fullt duglig är det allt.

Där var vi sen, 8 blöta kvinnor, 2 torra, en korg med Loka, Smakis och annan dryck, en krållärare och en simhall som alltså har sett sina bättre dagar.

Vår lärare för kvällen besökte från LC126 Eksjö och hette Sarah Munther. Själv började hon simma som 5-åring och tränade och tävlade då 6 dagar i veckan morgon och kväll. Som 17-åring slutade hon att tävla och drog ner på sin egna träning men blev tränare för 4-19 åringar och fortsatt aktiv i simföreningen. Själv slutade hon simmar när hon var 19 år men har tagit upp det igen nu och säger att även om konditionen inte den samma, så är det det roligaste hon vet.

– Happ. Nu ska vi simma, börjar Munther, idag blir det krålskola och jag tänkte att vi ska börja med en hinderbana.

Josefin blev testgris och fick börja. Hinderbanan bestod av ett hoppdyk över röd skumpinne och genom en rockring. Därifrån skulle man simma som man ville ner till andra sidan av bassängen och sedan dra sig med kråltag tillbaka till starten via ett rep som skiljde två simbanor från varandra. Knepet var att sträcka sig så långt man kunde, greppa repet och sen den dra bak armen under kroppen så långt man kunde innan man tappade repet. När man tagit sig tillbaka dit man en gång börjat hämtade man en flytdyna till stöd för att hålla huvud och axlar över vattenytan medan man ännu en gång tog sig an de 25 meterna, denna gång genom att sprätta sig fram med benen.

– Vi bara hoppar i, säger Sara, medan ett gäng ganska ängsliga kvinnor blickade tillbaka på henne med stora runda ögon eller undvikande blickar med onaturligt stort intresse för sina egna fötter och kakelgolvet där under.

– Ja, just do it. Svarade till slut Jenny van Speijk med övertygande mod.

Alla verkade tycka att dyket var lite jobbigt men överträffade sig själva och gjorde det av antingen mod eller grupptryck. Efter detta mandomsprov fortsatte kvällen med en ganska entusiastisk skara som utförde olika typer av övningar och lekar påhejade av tränare och de två ombytta vännerna. Ingen drunknade och trots den lilla tröskeln att slänga av sig kläderna och blotta sina semi-rakade vinterben och hoppdyka inför systrarna var det ett möte som fick LC119 att rent av blomma lite.

Madeleine Blom
Sekreterare, LC119 Karlstad