LCI i Helsingborg

LCI i Helsingborg

I tre år har jag och många med mig väntat på detta möte, LCI-konferensen med stort “L”, och nu är det över. Vart tog den vägen? Den där helgen som vi kämpat för,glatt oss åt, längtat efter, planerat och förberett, våndats och svettats över, och – så här i efterhand – faktiskt är rätt så nöjda och stolta över.

Text: Therese Christerson, Vice Riksordförande Ladies Circle Sverige

Alla LCI-möten är en stor upplevelse, men för de flesta av oss svenskor var nog årets upplaga extra speciell, i år då LCS och Sverige var värdland. För mig och mina systrar i LC 121 Akka har det dessutom varit något av ett eldprov, då det var vår klubb som hade ansvaret för en stor del av förberedelserna och att mötet blev som det var tänkt.

Eftersom platsen för händelsernas centrum för ovanlighetens skull låg på så kallat pendlingsavstånd, 18 minuter med Pågatåg närmare bestämt, finns det ingen anledning att lägga någon tid på att beskriva resan dit. För konferensteamet började för övrigt LCI-mötet flera dagar innan de flesta ens börjat fundera på att packa. LCI-boarden kom nämligen till Helsingborg redan på söndagen. De första dagarna ägnade de åt att sammanträda och att förbereda det sista inför mötet. För de flesta i klubben dröjde det dock till tisdagen innan vi mötte dem. Då ville boarden att vi skulle samla hela konferensteamet för en gemensam aktivitet. Och vad passade väl bättre än att inviga dem i en väldigt lokal företeelse, nämligen att “tura”.

För den oinvigde betyder detta att man åker färja utan att kliva av (ja, till slut kliver man naturligtvis av, men man åker liksom flera vändor innan dess). Just denna tur var det räkfrossa som gällde, och även om vi har olika förkärlek för skaldjur blev det en riktigt trevlig kväll och inte minst ett kärt återseende med tjejerna i boarden, som vi lärt känna när de hade ett av sina möten hos oss hösten 2011.

På onsdagen anlände de flesta tjejer som skulle representera sina länder som delegater vid torsdagens Councillors Meeting. FRO Julia och jag åkte till Kastrup för att ta emot dem och lotsa dem till rätt tåg. Med oss hade vi en stor LCI-skylt och det var härligt att se deras glada miner när de fick syn på oss i vimlet på flygplatsen.

På torsdagen sköttes mottagandet på Kastrup av tjejer från LC 47 Lund och andra klubbar i distrikt 1, men även eLCor från andra delar av Sverige kom tidigare för att hjälpa till med att ta emot våra gäster där, eller vid regisistreringen i Helsingborg. En hjälp som var helt ovärderlig, stort tack för det!

Jag vill ta tillfället i akt att berätta för er att flera tjejer med många LCI-konferenser i bagaget har hört av sig till vår “generalska” Camilla Näsman och varit väldigt nöjda med just det fina mottagandet och med att registreringen fungerade så bra!

Onsdagskvällen ägnades åt Councillers Dinner. Denna hölls på Rådhuset, där Helsingborgs stad bjöd på riktigt, traditionellt svenskt smörgåsbord, med sill och allt därtill. Borgmästare Carin Wredström berättade om rådhuset och dess glasmålningar som visar stadens historia. Under kvällen spexade LCI-boarden och Emma Freij underhöll med vacker sång.

På torsdagen kom den stora “anstormningen” av tillresande konferensdeltagare. Tjejerna i registreringen var fullt sysselsatta med att ta emot dem och dela ut namnbrickor och väskor med diverse smått och gott. Själv tillbringade jag större delen av dagen på Councillors Meeting, som är ett slags förmöte eller genrep inför AGM:et (alltså LCI:s årsmötesförhandlingar). Man går helt enkelt igenom hela agendan från början till slut. Ni som har varit på ett LCI-möte kanske har funderat över varför det knappast förekommer några diskussioner på AGM:et? Det beror inte på att ländernas representanter (councillors) saknar åsikter, utan för att diskussionerna alltså redan har klarats av på Councillors Meeting. Där fattas också beslut kring alla förslag som rör förändringar i LCI:s guidelines, vilket sparar en hel del tid. De flesta länder skickar sina FRO och RO till detta möte, och LCS representerades av FRO Julia Edberg och RO Malin Jensen. Jag var där i egenskap av “Akka” och ägnade mig åt att springa diverse ärenden, jaga bagage som hamnat på villovägar och att sköta mikrofonen under diskussionerna. Det var en bra erfarenhet för mig att vara med, för även om jag inte hann hålla full koll på vad som sades hela tiden snappade jag upp en hel del och vet nu hur ett sådant möte går till.

Efter mötet var dags att byta om till folkdräkt och ansluta till övriga svenskor som redan hade hunnit samlas i baren inför invigningen. Denna hölls i St:a Maria kyrka några kvarter bort och dit guidades vi av Pippi:ar, som stod strategiskt utplacerade så att inte någon skulle villa bort sig längs vägen.

Det kändes högtidligt och fint att komma in i den gamla kyrkan, som hör till en av de vackraste byggnaderna i Helsingborg, till stillsam orgelmusik. När bänkarna fyllts med förväntansfulla tjejer ändrade musiken långsamt karaktär. Jag noterade att folk började titta på varandra, frågande ansikten – Det här låter bekant, kan det vara… Hmmm, jo men visst! Snart stod alla upp och klappade takten, orgeln ljöd högt men överröstades av vår sång som steg mot taket, alla sjöng med:

“Just one look and I can hear a bell ring
One more look and I forget everything, w-o-o-o-oh

Mamma mia, here I go again
My my, how can I resist you?
Mamma mia, does it show again?
My my, just how much I’ve missed you”

Det gick inte att hejda, tårarna började trilla nerför mina kinder. Det här var ett av många magiska ögonblick under LCI-helgen, förmodligen det allra mäktigaste för min del. När musiken tystnat bröt jublet ut och följdes av rungande applåder, ingen dålig start på invigningen!

Efter den ABBA-inspirerade inledningen tog kyrkoherden, tillika PM-eLCan Gudrun Erlanson till orda och höll ett fint invigningstal med LC:s motto Friendship and Service som tema. Därefter följde tal av LCI-presidenten Sharon Taiz och vår egen generalska Camilla. RO Malin höll sitt tal tillsammans med RTS RO Mathias Ogenblad i sann Side-by-side- anda och slutligen förklarade Helsingborgs Borgmästare konferensen invigd genom att knyta ihop ett blå-gult band med ett LCI-band som bars av bedårande söta flickor i Sverige-dräkter.

Himmelen öppnade sig strax innan vi skulle gå ut ur kyrkan, så det blev en något tveksam utmarsch. Men snart blidkades vädrets makter så att invigningsparaden kunde genomföras utan att vi blev blöta.

Vi tågade genom centrala Helsingborg anförda av Ängelholms Marching Band, och även om gatorna kanske inte kantades av horder av folk hade vi en hel del nyfikna åskådare som vinkade glatt åt oss.

I Hamburg poserade mina klubbkamrater i sina Pippi-dräkter tillsammans med en ung polisman som dirigerade trafiken, men nu var de utspridda i tåget för att hålla ångan uppe. Annars hade de säkert flockats kring polismannen på den ståtliga hästen i korsningen utanför Konserthuset!

Det är nog inte så ofta som ens nära och kära kommer att ha möjlighet att titta på invigningsparaden, så flera av våra familjer hade slutit upp i publiken. Mina barn var förundrade, den äldsta som snart är sex år, tyckte att det hela var jättehäftigt och älskade afrikanskorna som sjöng en av hans favoritlåtar Waka Waka, medan lillebror inte var riktigt lika imponerad och mest undrade vad mamma hade på huvudet.

När vi kom fram till konferenshotellet som var paradens slutmål, väntade en god buffé som en variation på svenskt smörgåsbord. Ett häftigt marimba-band spelade medan vi åt och lite senare tog en DJ vid. Att dansa disco i folkdräkt är lite speciellt, men det var nästan en surrealistisk känsla att befinna sig på ett dansgolv fullt med smurfar som skuttade runt tillsammans med ett gäng Pippi:ar. Nästa år förväntar jag mig att de får sällskap av en flock Mumintroll…

Stämningen var hög och det märktes att alla njöt av att återse gamla vänner och att träffa nya. Tiden flög och för dem som inte ville gå och lägga sig när musiken tystnade fortsatte kvällen på Harrys tvärs över gatan. Själv smet jag ifrån festen en stund dessförinnan. Dels för att de senaste dagarnas förberedelser, och inte minst KOM helgen innan, började ta ut sin rätt, men framför allt för att vara piggelin på AGM:et dagen därpå. Jag kunde dock inte låta bli att glänta på gardinen och kika ner på dansgolvet i hotellobbyn nedanför innan jag gick och la mig. Det var en härlig syn och jag mös över att tjejerna såg ut att ha så roligt därnere. Innan jag drog för gardinerna igen vinkade några Pippi:ar åt mig. De log med hela ansiktet.

Morgonen därpå begav jag mig tillsammans med mina Akka-systrar till konserthuset för de sista förberedelserna inför AGM:et. Gruppen som ansvarade för mötesförhandlingarna hade dekorerat så fint dagen innan. Alla LCI-länders flaggor hängde välstrukna runt scenen och ett berg av solrosor prydde golvet framför LCI-boardens bord och dolde deras monitor. Efter ett tag började konferensdeltagarna att droppa in. Camilla hade vid alla sina anföranden så här långt påmint om att i Sverige är det väldigt viktigt att passa tiden, men trots detta tog det en stund efter utsatt tid innan mötet kunde börja.

Till slut var i alla fall de flesta på plats i salen, som vid det här laget hade förvandlats till ett färgsprakande hav av tjejer i hattar i alla möjliga och omöjliga former. När Camilla hade hälsat oss välkomna till LCI:s 53:e AGM gjorde ländernas councillors entré i landsordning.

FRO Julia och RO Malin, som representerade LCS, kom klädda sina gula HS-tröjor från verksamhetsåret 2011-2012 (AGM:et var ju årsmötesförhandlingarna för föregående verksamhetsår).

När alla delegater intagit sina platser på scenen introducerades LCI-boarden, som dagen till ära fått flotta vikingahjälmar med flätor. I sitt öppningsanförande betonade LCI-presidenten Sharon vårt motto “Friendship and Service” och uttryckte en önskan om att detta skulle genomsyra dagens mötesförhandlingar. Därefter presenterade hon en rad gäster, bl.a. RTI-presidenten Stijn De Frene, RTS:s RO Mathias och ett antal andra RT-presidenter. På plats fanns också representanter för Agora International och Tangent Danmark, GB&I, Tyskland och Sverige. Dessutom var inte mindre än åtta före detta LCI-presidenter närvarande. Vår FRO Julia tände Vänskapens ljus och så hölls en tyst minut för de systrar som avlidit under året som gått. Eftersom Sverige var värdland spelades vår nationalsång och när alla svenskor stämde upp i “Du gamla Du fria” var det dags för gåshud igen, och så en liten tår i ögat förstås. För att hedra LCI-president Sharon spelades Israels nationalsång och många stolta danskor sjöng “Der er et yndigt land” eftersom vice presidenten Gitte Höyer kommer från Danmark.

AGM:en på LCI-konferenserna innehåller mer formalia än vad vi är vana vid från våra riksmötesförhandlingar och presentationerna av alla gäster och deras hälsningar, samt hälsningar från dem som av olika anledningar inte kunde närvara tog en stund. När detta var avklarat var det dags för 3 minuter. Sharon berättade att denna tradition, som vi är så vana vid i Sverige, inte har varit någon stående punkt på LCI:s dagordning, men att IPP Malin Arenius hade med den i Hamburg 2011. Dagens 3 minuter hölls av före detta LCI-presidenten Susanne Nörager från Danmark, som berättade om en internationell plattform för Tangent-organisationerna. Därefter presenterade LCI-boarden sina rapporter från året som gått. Att referera till alla skulle ta alltför stort utrymme, så jag har valt att fokusera på några höjdpunkter från punkten “Extension”, som rör bildandet av klubbar i nya LC-länder och associerade medlemsländer som blir “fullvärdiga”. I LCI-boarden är det IPP som ansvarar för detta område och under Malins punkt på agendan introducerades Portugal som vårt senaste tillskott i LC-världen, med förestående charter i mars 2013. Två portugisiskor, Liliana och Claudia, presenterade LC Portugals “Aims and Objectives”. Dessa antogs av mötet och Portugal kunde så välkomnas som ett associerat LCI-land. I samband med årets AGM blev LC Botswana ett fullvärdigt medlemsland, vilket innebär att de nu har fått rösträtt och kan nominera kandidater till LCI-boarden, samt anordna internationella konferenser.

“Membership Trophy” vanns av LC Zimbabwe, som chartrades 2011 och fortfarande växter stadigt – ett besked som följdes av högljudda glädjeyttringar av tjejerna från Zimbabwe.

LCI-kassören Joy-Anne Desbois, även kallad “Joyful Joy”, presenterade LCI:s ekonomi och kunde meddela att organisationens finanser överlag är goda. Hon redovisade inkomster och utgifter och balansräkningen med tillgångar och skulder på ett mycket pedagogiskt sätt. Vidare berättade hon att LC Tyskland har skänkt stora summor till charityprojektet “Viva con Agua” och att även Norge och Nederländerna varit duktiga på att samla in pengar till projektet, bl.a. genom försäljning av pins. När hon kom till resefonden var det dock inte lika positivt och hon pekade på att ingående balans minskar för varje år. Fler och fler vill resa men fonden, som får sina inkomster från lotteriförsäljning och överskott från LCI-konferenser, fylls inte på i motsvarande takt.

I samband med att budgeten presenterades föreslogs en höjning av avgiften från 5,75 till 6 euro per medlem till LCI. Joy menade att detta var nödvändigt för att slippa behöva flytta kapital från föregående års resultat för att få ihop budgeten. Hon poängterade också att LCI-boarden verkligen försöker att hålla kostnaderna nere men att det kommer att bli långa resor till såväl MTM som LCI-konferensen nästa år. Mötet röstade igenom höjningen av medlemsavgiften och godkände LCI-boardens budgetförslag. Även om många tycker att pengar är intressant brukar väl knappast ekonomipunkterna vara de mest spännande på ett AGM, men Joy har gjort ett bra jobb under sitt första år som LCI-kassör och genomförde sin presentation på ett föredömligt sätt och hon hyllades efteråt med stående ovationer.

När det gäller propositioner och motioner tyckte mötet och LCS likadant i stort sett i samtliga fall. Bland annat beslutades det att framtida överskott från LCI-konferenser kommer att fördelas så att lite mer pengar går till att fylla på resefonden och lite mindre till Extenstion Support Fund, eftersom den senare inte utnyttjas lika mycket. Man beslutade dessutom att även i år föra över pengar från Extension Support Fund till resefonden (10 000 Euro i år jämfört med 8 000 Euro i fjol). Vidare antogs ett antal förslag som syftade till att förenkla ansökningar och administration av resefonden, vilket bland annat innebär att ansökningarna hädanefter kommer att ske via LCI:s hemsida.

Det är bara att konstatera att det just nu är ganska likartade frågeställningar som diskuteras inom LCI och LCS; frågor som rör ekonomi, behovet av fler medlemmar samt resefonderna.

Under mötet slutredovisade Rachel Tripney Berglund och LC 23 Eskilstuna LCI:s förra internationella charity-projekt, ECPAT. Det blev en känsloladdad rapport och vi svenskor var väldigt stolta över Rachel & Co som kunde berätta att de mål som satts upp inför projektstarten 2009 väl hade uppnåtts: Tillsammans har vi samlat in 201 872 Euro (målet var 200 000 Euro), och man har nått 91 140 barn i sex olika länder i stället för fyra. Vårt nuvarande charity-projekt co-ordineras av Tyskland och Julianne från München berättade om “Viva con Agua”, som är ett vattenprojekt där man borrar brunnar i Afar-regionen i Etiopien. Under helgen sålde tyskorna små blåa badankor till förmån för detta projekt.

Ett AGM är väl knappast ett AGM utan spännande val och denna dag skulle ett nytt värdland för LCI-konferensen utses och tre nya LCI-funktionärer väljas: vice president, sekreterare och weblady. Det fanns flera kandidater i samtliga val och jag kan meddela att: 1) Vi får åka till Island 2015! 2) Den nya vice presidenten heter Cindy Kempeneers och kommer från Belgien, 3) Leontien van Rooijen-Aaldering från Nederländerna är vår nya LCI-sekreterare, och 4) Weblady blev Bronwenn Odendaal från Sydafrika. Innan mötet avslutades presenterade pågående presidenten Gitte Höyer sitt motto för 2012-2013 som lyder är “Many hearts – one Spirit”.

Eftersom mötet dragit ut på tiden var det bara att skynda hem så fort det gick för att ladda om för homeparty. Strax efter att bussarna lämnat Helsingborg fick jag ett sms från min vän och hjälpvärdinna Kaarina Kranz, som meddelade att nu var de på väg och att stämningen var god på bussen. Det fortsatte den att vara resten av kvällen som bjöd på ytterligare en svensk tradition – kräftskivan! De homepartyn som jag har varit på tidigare i samband med LCI, har varit trevliga om än något stela. Kanske bidrog snapsen och punschen (som blev klart poppis) till att gästerna slappnade av. De verkade i alla fall inte lida brist på samtalsämnen, ljudvolymen var snart i nivå med en normal, svensk LC-kräftskiva och de sjöng med i snapsvisorna så gott det gick. Hemma hos mig hade vi gäster från 18 olika länder, och det var häftigt! Tyvärr var det svårt att hinna prata med alla men jag ser fram emot att få möjlighet att träffa många av dem igen. Flera av tjejerna är VRO i sina hemländer kommer vi att vara councillors tillsammans under de närmaste åren. Men jag hoppas förstås att även träffa de andra igen, inte minst de svenska eLCorna, som alla bidrog till en fin kväll!

På lördagen passade nog många på att ta lite sovmorgon, men för konferensteamet, den nya LCI-boarden och ländernas councillors, återstod ännu en dags arbete. För min del var det tid för det första officiella uppdraget som representant för Sverige på “International Contact Meeting” tillsammans med RO Malin. Det kändes faktiskt lite märkligt att plötsligt sitta stilla bland alla andra councillors medan mina klubbkompisar sprang runt med mikrofonen och fixade och donade. Men mötet var intressant och jag ser fram emot ett bra år med den nya LCI-boarden och Gitte i spetsen.

Boarden berättade om sina mål och planer för året, och vi fick också en hel del matnyttig information om praktiska saker. Det hela förde tankarna till vårt första HS-möte härom veckan, där ländernas representanter kanske skulle kunna liknas vid distriktsordförandena och LCI-boarden jämföras med presidiet.

 

Efter mötet upptäckte jag till min glädje en oväntad “lucka” i programmet så jag passade på att få håret fixat inför kvällens galamiddag. Det var riktigt skönt att få sitta ner en stund och bli lite ompysslad, men strax var det dags att bege sig till festlokalen och prova på rollen som “festfixare”. Visst är det roligt att ha kalas, men att hålla bankett för 600 middagsgäster var ovant för oss amatörer, så det kändes bra att ha hjälp av proffsen Jörgen, Jeanette, Roland och Sara från ICE. Trots detta var det otroligt pirrigt att se gästernas reaktioner på mat, underhållning och annat. Det var faktiskt inte förrän när borden bröts och dansgolvet fylldes av festglada tjejer som jag vågade andas ut och njuta.

Innan dess hade vi blivit lotsade genom en trerätters middag av vår fantastiska konferencier Karin Strömberg från LC 47 Lund. Skickligt introducerade hon alla tal och hyllningar under hela kvällen. Det som berörde mig mest var när IPP Malin “knöt ihop säcken” genom att presentera låten som har funnits med ända sedan hon kandiderade till VRO för LCS, nämligen the Arcs “It takes a fool to remain sane”(denna kväll i form av en mycket speciell tolkning av scenartisterna Stefan och Kim), samt de tidigare LCI-funktionärerna från Danmarks kärleksfulla hyllning till sin Gitte.

 

Till desserten intogs scenen åter av Stefan och Kim, som bjöd på en show med många överraskningar, skulle det visa sig. När Sharon plötsligt fick för sig att äntra scenen tillsammans med tidigare presidenten Sylvia från Zambia undrade jag, och förmodligen även en del andra, hur det skulle gå. Men Stefan och Kim verkade inte misstycka inte utan showade ordentligt med tjejerna, som tycktes trivas i rampljuset. Detta gav visst mersmak för snart deltog även indiskorna i showen.

Lite senare var scenen tömd och magin borta, men strax drog DJ:n igång The Blak Eyed Peas “I Gotta Feeling” och vips var dansgolvet fullt av tjejer och festen fortsatte ända tills det var dags att sätta sig på bussarna och åka tillbaka till stan.

Här slutar min skildring av LCI-konferensen i Helsingborg 2012. Den blev lång, men jag hoppas att du har orkat läsa ända hit. Det var en helg med många intryck och upplevelser. En helg som förhoppningsvis gett mersmak så att många åker med till Zambia nästa år. Eller till Vilnius 2014. Eller kanske både och? Ni som har varit med om en LCI-konferens vet – det är absolut beroendeframkallande!

Tusen tack till alla fina eLCor som var med i Helsingborg! Ni bidrog alla till att det här mötet kunde genomföras och blev som det blev – ett svenskt smörgåsbord med något för alla smaker!